Pangea är namnet på den superkontinent som fanns på jorden för 300-200 miljoner år sedan, 
innan kontinentaldriften separerade plattorna och alla arter levde spridda på landmassan, 
från pol till pol, utan havet som hinder. 


Detta är ett konstprojekt med vetenskaplig bas som startade i september 2014, då med arbetstiteln 
"Det urbana mötet med djur" på Göteborgs konstskola. 
Syftet med projektet är att lyfta fram icke-mänskliga djur som för många är okända, har en problematisk ställningd i det moderna samhället eller som har en dålig "mediabild". Det kan exempelvis vara en utrotningshotad pungråtta som lever långt inne i sydamerikas djungel, eller en helt vanlig svensk skalbagge som på oklara grunder klassats som skadedjur.  

Metoden för detta är en kombination av måleri och text. 
Jag använder flytande tusch för att bygga upp en bild med lager av små prickar, 
ett tidskrävande arbete som är en handling av respekt för den art som tidigare blivit förbisedd. 
Texterna är baserade på den fakta jag dagligen samlar in från böcker, filmer, studiebesök och kontinuerlig kontakt med diverse experter och institutioner. Detta bearbetas till kortare faktatexter, listor eller roliga anekdoter. 
Som regel använder jag aldrig värderande uttryck och förhåller mig inte till kunskap baserad på egenskaper som endast är värdefulla för människan och inte artens egna livssituation, ex att elefanter kan känna igen sig själva i en spegel eller att råttor är kittliga. 
Jag strävar också efter att bygga installationer, utställningar, hålla performance och öppna samtal i ämnet, allt för att nå fler människor. 

Min tes är att sättet vi förmedlar kunskap om djur på har gjort det enkelt för den moderna människan att allienera sig från naturen. Vi ställer allting i jämförelse till den mänskliga arten, vi värderar andra arter efter våra egna egenskaper och sätter det mänskliga intellektet högst upp på listan över egenskaper som ger en individ sitt värde. Trots att det är viktigare för en vombat att kunna stapla sin kub-formade avföring till höga murar, än vad det är för en delfin att de kan förstå amerikanskt teckenspråk. Båda är sant, endast en är viktig för artens egen överlevnad. 

Detta leder i längden till ett miljöpolitisk debattklimat som är väldigt ofruktsamt och samtidigt bygger det på ett synsätt där vi som människor kan ta oss rätten att kontrollera resten av planetens arter. Vi har byggt upp ett system för alla jordens arter, vi räknar dem, ger dem namn, bestämmer vilka som ska förökas för att bli föda, vilka som ska utrotas och vilka som ska fraktas mellan kontinenterna för att fungera som attraktion i djurparker eller ingå i avelsprogram för att de ska bli fler i antal. 

Lösningen, som jag ser det, är att ta den kunskap som världen besitter och förmedla den på ett mer giltigt, roligt och lättillgängligt sätt. 
Det här projektet är till för förkovran.